Polish my shoes

Dagen då jag trodde Gud log mot mig

Det började inte så bra med ett jobbigt handledningsmöte med basgruppen, massor av känslor rördes upp som kanske inte annars får komma upp till ytan och jag förvandlades till den bölkorv jag är innerst inne. Men så kom jag hem till Hässleholm och när jag gick uppför min backe till huset noterar jag en bekant röd bil med släp. Ett släp med grejer på. Hoppet börjar tändas och när sedan porten slås upp och han stiger ut med en fotölj i famnen så tror jag att gud log mot mig, att han äntligen besannat en av mina innersta drömmar...jag trodde idiotgrannen var i flyttartagen och att jag äntligen skulle befrias från sömnlösa nätter pga musik eller ljud från då han och hans flickvän idkar kärlek. Strålande leende famlar jag med nycklarna i låset och sliter av mig kappan för att sen positionera mig vid köksfönstret för att bevittna den stora händelsen. Saker bärs ut men något är fel, efter några halvfulla påsar och nån liten möbel till på släpet så ser jag han närma sig sin bil, rullar ner rutan, grisbrillorna på och han kör i väg.Hela jag skriker inombords i vild protest. Hallååå du glömde resten av bohaget!!!! faaaan! han är onekligen kvar . Jag som hade börjat drömma om en tyst bibelläsande kysk fan som skulle ta hans plats och aldrig någonsin yttra ett pip så mitt liv kunde fortgå utan den irritationsfaktorn. Men fan så heller. Vi är fortfarande ett. Fuck.

Jag och en av tvättstuge tanterna hade en intressant konversation igår angående ungdomarna i huset ( ni hör, det spårar ur redan innan det börjat) och det faktum att de inte städar upp efter att de använt maskinerna och torkrummet. Är det så mycket begärt? Är det verkligen rättvist att lämna det till oss som kommer efter? En vild diskussion utbröt där vi stod och frustade indigerat över dagens ungdomar och brist på hyfs. Mitt i denna så kommer jag ihåg att jag visst också är ung. Ack ack ack...jag är född in i fel generation utan tvekan. Pensionär ända in i själen och ganska bekväm med det!

Vänligaste hälsningar,
Kärringen där nere