Polish my shoes

Seriegubbar

Veckorna flyger förbi, är redan en bra bit in i Maj och SIESTA! närmar sig med två veckor kvar bara.

För någon vecka sen så kände jag för första gången sen jag kom hem en längtan efter London och livet där men landade snart i förnuftet och är nu åter biten av hemtrakten. När man åker genom skåne en solig dag i början på maj och rapsfälten lyser knallgula mot de gröna kullarna, bokskogarnas golv är fulla av vita blommor och vidderna sträcker ut sig mot horisonten...då vill jag inte vara någon annan stans.

Tiden som har passerat sen jag sist skrev har bjudit på en del.

Förra helgen så var det release fest på gamla Sharky's för Sleazy Joe och i brist på annat så begav jag, Vesslan och Patsy oss dit. Det är nog det mest geniala vi gjort på många sätt och vis. Det visade sig snart att ett annat band från Malmö skulle spela först och när sångaren glider förbi så inser jag att jag känner igen honom från Malmö.

Det som följde därefter var ju en mindre uppenbarelse för tre damer i sina bästa år, utsvultna på sköna män. Ett litet tag därefter så träder dessutom Protesmannen in och Patsys uppmärksamhet riktades åt ett annat håll...

det var en bra kväll på många sätt men med tråkiga konsekvenser på sätt och vis. Illusionen om mannens godhet krossades som vanligt, det är bara att inse, men are shit!;)

Men fan, Hässleholms elit letade sig ut iallafall, det var uppfriskande att vara omgiven med sköna människor med personlig stil och slippa Kings Heads homogena massa.

Jobbade hela helgen och måndagen så sen var jag så gott som stenad av trötthet på tisdagen efter valborg och sov till 13.00, något som knappt har hänt i mitt vuxna liv. NAJS!

Denna helgen har bjudit på Kings Head trots att jag helst inte vill sätta min fot där. Tog igen mig från förra helgen när jag inte kunde dricka så det blev kanske lite väl mycket på den fronten men jag hade roligt iallafall utan att behöva yttre stimulans.

Träffade machomännen, åh fan, skrattet bubblar inom mig större delen av tiden när jag ser dem kralla sig, bröla och framhäva sig själva hela tiden i bästa macho man stil. Blev positivt överraskad över honom iallafall, han som jag en gång tyckte om men tvingades inse var ett rötägg har nu börjat om.
Men förklara detta för mig, varför ser jag alla som seriegubbar? de är karikatyrer, förstärkta och nästan förlöjligande emellanåt?! är det den tråkiga omgivningen som tvingar dem att lägga sig till med diverse egenskaper och utseenden som gör det svårt att ta dem på allvar? Är jag också, skrämmande nog, också sedd som något sjukt orginal eller är det bara jag som ser världen på det här viset?

Det är i vilket fall klart att Feathery Strokern måste utforskas, mysteriet och spekulationerna runt honom bara ökar hela tiden, tror inte jag kan slappna av förrän jag hittat nyckeln till gåtan.

Kvällen i övrigt bjöd på en man i mina glittriga stilettklackade pumps, dans, en manlig yo-yo hälsning, en barndomskompis, läskiga 150cm män i randiga tröjor och svängande höfter, ett gästspel från en pest eller kolera psykopat och en vacker man i mustasch som jag inte sett sen gymnasiet.
Vi syns.

Eddie.

ps.bilder kommer hädanefter läggas upp på http://wilserin.bilddagboken.se ds.