Polish my shoes

Dagens filosoferande....



Emellanat sa stoter man pa de dar fantastiska
manniskorna i varlden som far det dar lojligt saliga leendet att spridas over ens lappar, det dar leendet som fortfarande leker i ens mungipor efter det att personen lamnat rummet. De ar ganska sallsynta men nar man val stoter pa dem sa vet man att de ar av den sorten. De ar intagande och deras livsgladje ar berusande och vacker. Jag saknar folk nar jag ar har i London men det hjalper att det finns andra manniskor som far mig att kanna mig levande och lite mindre ensam. Victor lamnar mig alltid leende. Varfor kan vi inte alla vara sa dar oforstorda och fortfarande ha den dar entusiasmen och tron pa att vi kan vara vem vi vill och bli den vi onskar? nar slutar vi bry oss och finna oss i det som kommer i var vag? det far mig att kanna hopp om att det kanske inte ar slut an, att kanske sa finns det hopp for min egen sjal ocksa. Jag vill inte vakna upp en dag och inse att jag blivit bitter och missunsam, att aren har passerat och jag har bara latit dem ga utan att bry mig om vad som fyllde de dar 365 dagarna.

Why can't we all just stay beautiful?